Denna underbara högtid är till för nära och kära, speciellt dom älskade vi behövt säga hej då till.
Jag, mamma och min älskade bonus Farmor Anita var upp till kyrkogården i går eftermiddag och tände ljus på Sörens och Einos grav, och sedan några bortgångna vänner till Anita.

Det var en sån vacker stämmning på kyrkogården, det var ett eller flera ljus på nästan alla gravar på både nya och gamla kyrkogården. Det var skratt, kärlek och varma känslor som spred sig över kyrkågården. Det var flera generationer, stora familjer, änkor, vänner som samlades för att hedra och minnas.

Hedra dom ni saknar, värdera dom ni älskar, ta vara på livet.

Sören, älskade vän. Tänk att det är tre år sen du gick vidare, Du var en helt underbar människa som gärna bjöd på goda skratt och historier. Jag är så glad att jag fick äran att lära känna dig. Du var en godhjärtat och varm människa och jag kommer allitd att värdera dig högt i livet. Så ses vi en dag i himlen och då får du dela med dig av flera skratt och historier.



Eino Kain, älskade gammel farfar. Nu är det 16 år sedan du lämnade oss hastigt, den 28 september 1994. Även fast jag var så liten så minns jag dig i en tydlig bild, som att det var senast igår jag träffade dig. Jag minns hur det kändes att krama dig, känna din lukt och lyssna på din röst. Jag minns att jag verkligen brydde mig om dig, att du gjorde mig glad. Jag minns att vi barn inte fick komma på begravingen, inga barn var tillåtna. Bara vuxna på minnesstunden i domkyrkan, En sån dum regel va?

Något år senare var vi i kyrkan hela familjen och det var mulet, men när vi kom ut från kyrkans portar efter att ha tänt ett ljus för dig, strålade solen igenom och lös precis över oss jag vände mig om och tittade på mamma och sa " mamma, jag tror Eino öppnade luckan." och vet du va? det tvivlar jag inte på än idag.





VI ses en vacker dag